Sex miljarder in – nu vill vi se bättre service ut

Varför är det så lite debatt kring apoteksreformen? Trots stora förändringar har det varit märkvärdigt tyst. Tack vare apotekspersonalens yrkesstolthet och kompetens har den genomsnittliga medborgaren kanske ännu inte märkt så stor skillnad, annat än det positiva att öppettiderna förlängts eller att det öppnat ett till apotek i centrum. För många som hämtat ut läkemedel på recept har det däremot varit krångel med utbytessystemet, varor som tagit slut och apotekspersonal som inte kunnat ge besked om var i närheten en konkurrent hade läkemedlet i lager. De som behöver licensläkemedel har bara kunnat hämta på ett apotek. Och de som har små resurser och behöver delbetala har fått ansöka om kredit på flera apotekskedjor eller helt enkelt inte kunnat välja något annat än Apoteket AB där de redan haft kredit. Tillgängligheten har ökat, i synnerhet för de relativt friska och resursstarka, men minskat för andra. Det finns helt klart uppslag till en spännande debatt.

Nu har branschen visat förmåga att ta ansvar genom att skapa en praxis för att kunna hänvisa kunder till närliggande konkurrerande apotek om ett läkemedel tagit slut. Initiativet är välkommet. En hake är väl att servicen inte blir lika heltäckande som förut och att det innebär merarbete för apotekspersonalen att ringa runt till andra apotek jämfört med att som tidigare gå in och titta i ATS.

Nu verkar politikerna hysa förhoppningar att branschen ska lösa även andra barnsjukdomar och täppa till luckor. Ett exempel är de skilda delbetalnings- och kreditsystemen som fått klagomål. Det är förstås bra om branschen löser problemen, det kan gå snabbare än om politikerna ska ta initiativet. Helst hade förstås politikerna gått grundligt tillväga och fattat rätt beslut från början. Nu är det ändå bra att de står lite på tå och ger utredningsuppdrag på löpande band, förhoppningsvis upptäcker de utredande myndigheterna luckorna och föreslår åtgärder. Under tiden är det kunder och apotekspersonal som får ta smällen och parera så gott det går.

I kommande nummer av Farmacifacket har vi frågat riksdagspartiernas talesmän i apoteksfrågor om hur de ser på apoteksreformen och vad de vill åstadkomma i framtiden. På sätt och vis går rågången i apoteksfrågorna mellan de två politiska blocken, precis som i de flesta andra politiska frågor.

Den stora vattendelaren står kanske ändå mellan vänsterpartiet och alla övriga riksdagspartier. Vänsterpartiet var det enda partiet som tydligt tog avstånd från att receptfria läkemedel skulle säljas utanför apoteken. Vänsterpartiet är också det enda partiet som fortfarande vill köpa tillbaka apotek. Åtminstone på pappret och på lång sikt.

Det kan tyckas naivt. ”Var skulle de få pengarna ifrån?”, frågar alliansföreträdarna retoriskt. Man kan ju vända på steken och fråga sig vart de sex miljarderna, som apoteksförsäljningen gav, har tagit vägen? Enligt statssekreteraren Dan Ericsson (Kd) har pengarna varit ett välkommet tillskott för att betala av statsskulden. Den som är satt i skuld är inte fri, som bekant. Men en avbetald skuld är inte längre ett värde som fortsätter att finnas tillgängligt för oss skattebetalare. Sålt är sålt, och säljer statliga apotek gör man bara en gång.